Kärnan – en oslipad sten

"En vän frågade mig om mitt skrivande:

– Vad håller du på med egentligen – och varför?

Frågan är inte helt enkel att svara på, men en bild kom för mig:

– Tänk att du har en speciell sten, som du haft och alltid burit med dig. Du vet att du ska göra någonting utav den, men du inser att den behöver slipas och bearbetas för att bli användbar. Ja, det är väl den processen jag håller på med.

Efter samtalet slog det mig att det låg något i det jag just sagt, bilden kändes bra. Om jag hade ringt upp henne igen, skulle jag ha lagt till:

– Tänk dig: i din hand håller du stenen som är fullkomligt din. Du har arbetet inom fingertoppsavstånd och kan sätta händerna i det när du vill. Men den enda som pushar – eller hindrar dig med en massa undanflykter – är du själv. Du tvekar och gruvar dig, våndas, vill, önskar och längtar efter jobbet, men vet att när du väl börjat så är du fast. Arbetet kommer att uppta dig helt, du måste välja bort en massa annat viktigt och intressant – det kostar, naturligtvis. Men du väljer det, och vet, utan att veta, att det kommer att vara värt priset.

– Så du börjar med de olika facetterna och tar dig an projektet från flera håll. En aspekt är att sätta dig in i historien och lära dig mer om vad som verkligen hände, hur det gick till och varför. En annan är att söka dig tillbaka till ditt modersmål, som du trodde du glömt, men när du återfår kontakten blir du förvånad över allt som fortfarande finns kvar. Att språket är så mycket mer än orden, att språket är själva tanken bakom orden, och att det är just den sortens tänkande som skapar en viss kultur, som vi blir en del av. Du förstår att språket är en del av din problematik och hemlöshet. Du inser att det kan bli din möjlighet och tillhörighet – samtidigt.

– Du ser dig om i världen och greppar mer om hur nuet hänger ihop med dået och ditt intresse för din samtid ökar. Om det som hände då kunde hända, fast det var omöjligt även då, vad mer kan inte hända nu, och som vi kanske redan är en del av … fastän det är lika omöjligt nu, som det var då, men ändå hände ... då …

– Du närskådar din egen familjs historia och lyssnar noga när den återberättas igen ur flera olika synvinklar. Du inser att deras minnesbilder och upplevelser inte är sannare än hur det också skulle kunna ha varit. Men du återger naturligtvis historiskt belagda händelser korrekt. Du respekterar och accepterar elasticiteten i var och ens subjektiva sanning och bestämmer dig för att göra bruk av din egen variant, eller version, av hur verkligheten också skulle kunna ha varit.

I värsta fall, och när släktkriget brutit ut på allvar, tar du balansgången som en utmaning och hävdar i nödfall den konstnärliga friheten. Men du tar naturligtvis ditt moraliska ansvar ("Man kan helt enkelt inte hitta på vad som helst om den tyska historien – det är alldeles för känsligt!"). Du förblir oantastlig, naturligtvis, och familjekriget måste så småningom självdö. I alla fall för stunden.

Om min vän fortfarande vore kvar i luren, skulle jag lägga till det viktigaste:

– Det är då du befinner dig mitt i stenens förklarade kärna: din kreativitet. Och du skriver för du vet, och har alltid vetat, vad du vill med det. Ja, alltihop handlar om den stenen."

* * *

Konstnärlig mastersexamen i Kreativt skrivande Linnéuniversitetet 2020