Mot strömmarna

ur manus under bearbetning av Iris Schmidt:

kap 19 Salòrepubliken

"– Vi har tydligen inte sett slutet på det här ännu, muttrade Konrad högt för sig själv.

Orden kändes märkligt bekanta, men han mindes inte längre när de fallit på hans tunga. Det hade varit i en situation när han velat säga mer, men funnit det klokt att formulera sig försiktigt. Naturligtvis någon gång före de stora krigsförlusterna började. Numera kunde man tala lite mer klarspråk.

De flesta insåg att ju förr kriget tog slut, dess bättre.

– Så vad i hela helvete ska det betyda, att de skickar mig till Salòrepubliken?

Han hade fått meddelande skriftligt. Säkert från någon feg djävel som inte vågade meddela sig muntligen. Även de överordnade hade börjat få det hett om öronen och stridsmoralen sjönk för varje dag hos dem som fortfarande kunde tänka själva.

Konrad hade gått med långa steg till kanslibyggnaden. Det var i alla fall tillåtet att fråga.

Men löjtnanten bakom skrivbordet ägnade honom ingen uppmärksamhet.

– Men säg, vad ska detta betyda, löjtnant? Jag är fyrtiosex år! Ni har väl yngre och lämpligare folk att skicka än mig, Schütze Arsch im letzten Glied?

Löjtnanten tittade upp och flinade.

– Ni är skön typ, Reinhold. Och Ni har varit en tillgång här. Men nu behövs Era tjänster alltså

i Salòrepubliken, som Obergefreiter – lycka till!

Det var allt han hade att säga, den unge löjtnanten. Trodde han verkligen själv på att det var någon idé att fortsätta att hålla fanan högt? Konrad suckade och lommade iväg.

Det viktigaste var att få iväg ett meddelande till Gertrud. Gertrud! Hans älskade fina, lilla Gertrud. Det var nu fem månader sedan han haft permission senast och fått ta emot besök av henne och Richard. De skulle inte få träffas igen innan han måste resa. Och hur länge skulle han bli borta?

De var tre före detta fångvaktare i samma ålder som reste tillsammans med militärtransport. När de passerat tysk-italienska gränsen och kom fram visade det sig att där rådde ett fullständigt kaos. När de klev av militärbussen och såg sig om, insåg de genast att området var i upplösningstillstånd. Konrads mod steg, kunde de klara sig undan detta på något sätt?

Det fanns ingen som väntade dem och ingen tycktes ha registrerat deras ankomst.

– Om detta blir vår enda chans att sticka, måste vi ta den – nu! viskade Paul plötsligt.

Paul var den som Konrad kommit att uppskatta mest. Han tänkte före han talade.

Och nu hade han sagt just det, som Konrad hoppats att han skulle säga.

– Ja, vi sticker, sa Konrad snabbt.

– Vart? frågade Ernst.

Konrad tittade på Ernst. Det var en trevlig kille, men inte lika alert och Konrad fick en obehaglig känsla. Om han varit ensam med Paul skulle flykten gå lättare, det kände han på sig.

– Tillbaka mot Brenner-passet, viskade Paul. Vi tar oss diskret härifrån, går åt var sitt håll och ses vid sidan av huvudvägen, som vi kom ifrån. Nordlig riktning. Inom en timme är vi samlade och tillräckligt långt från förläggningen.

Och så blev det. Utan svårigheter låtsades de göra sig ärenden åt olika håll och snart nådde de skogen för att komma tillbaka mot vägen.

Paul och Konrad fann varandra först där de smög i skydd av buskaget längs vägen.

– Bäst vi går lite långsammare. Ernst har knappast hunnit före oss.

Konrads bedömning visade sig vara riktig och en halvtimme senare hörde de kvistar som knäcktes på andra sidan vägen. Det var Ernst. Paul andades ut och de gick ut på vägen alla tre.

– Jag råkade visst kvittera ut en k-pist innan vi åkte från Pöhl, viskade Paul plötsligt.

– Genialt, kompis, sa Ernst. Så långt tänkte inte jag.

Konrad hade snuddat vid tanken, men avstått. Han hade inte vågat ta risken, men nu ångrade han det. Ingen hade märkt om han hade haft den på sig när de kom till förläggningen.

Och nu hade den behövts.

– Fint, då vet vi det, sa han. Och vad som gäller, inte sant, Ernst?

Ernst nickade, men hade han fattat något av den underförstådda överenskommelsen?

Tillfället när det skulle visa sig kom snabbare än någon av dem kunde ana.

Plötsligt dök Paul ner i buskaget. Sekunden därpå uppfattade de två andra ljudet av en motorcykel och vände sig om: det var lätt att känna igen die Kettenhunde, den fruktade militärpolisen, som sköt alla som inte hade klara papper på varför de uppehöll sig där de gjorde. Två rutinerade män, en på motorcykeln och en i sidovagnen, var på väg att leta efter just sådana som Konrad och Ernst.

–Vi står kvar, fattar du?

Konrad var desperat och kände stark oro för att Ernst skulle få för sig en felmanöver och dyka efter Paul ner i buskaget. Men Ernst nickade. Nu hängde allt på Paul. Han var ingen dålig skytt, men skulle han hinna få fram k-pisten?

Så snart föraren fått stopp på motorcykeln, måste han ha siktat och tryckt av. Därefter var det sidovagn-mannens tur. Paul var ingen dålig skytt.

De fick bråttom att släpa undan kropparna. När som helst kunde det dyka upp fler.

Hade man upptäckt att de saknades?

Eller var hela området nedlusat av Kettenhunde som rent allmänt letade efter desertörer?

Det senare var troligare än det första, med tanke på förvirringen och stämning av upplösning som rådde när de kom fram.

Ernst hoppade ner i sidovagnen och Konrad tog plats bakom Paul på den extra sozius-sadeln.

– Ja, nu sparar vi i alla fall våra fötter en del, sa Paul när han trampade igång motorcykeln.

Det gick undan. Paul gasade och hojen hade mycket att ge. Och landskapet var imponerande. Konrad lät blicken flyga längs med bergssluttningar och svepa över snöklädda alptoppar. Trots den farliga situationen kände han hur han började kunna slappna av och till och med njuta av färden. Förvånad över sig själv, upplevde han hur han kunde öppna sig för en lycka, som liksom var större än han själv.

Om han skulle bli skjuten nästa stund, hade han i alla fall njutit ett litet ögonblick innan han dog. Kanske det enda riktigt fria i hans liv? Ja, dessa timmar bakom Paul på motorcykeln och stunderna tillsammans med Gertrud och pojkarna – de var hans liv. Resten var krig och elände i oändlig variation. Fick han dö lycklig nu, skulle han kunna avstå resten?

Som om han blivit bönhörd stod plötsligt fyra män och blockerade vägen. Men det var allt annat än die Kettenhunde som väntade dem. Killarna såg slitna ut, med halvtrasiga kläder och orakade ansikten. Men de hade fina vapen.

En Schmeisser, en Beretta och en annan pistol, halvautomat pekade emot dem.

Buongiorno, ropade Paul, innan han hunnit stänga av motorn.

Killarna tittade på varandra.

Ciao, svarade den äldste.

Han synade de tyska soldaterna. Sådana där borde skjutas direkt och inte talas usel italienska med, tänkte han och intog en avvaktade hållning.

Auch Partisane! Paul log brett och klev av motorcykeln.

Arresto! skrek den yngre och pekade med Berettan.

Si, si, sa Paul och tog ett kliv tillbaka.

Han pekade på sig själv och upprepade:

Partisane!

Sedan pekade han på Ernst, som satt hopkrupen i sidovagnen och försökte göra sig osynlig.

Partisane!

Han gestikulerade mot Konrad och utropade:

Partisane grande!

Konrad glömde sin rädsla och brast ut i ett gapskratt. Det var den bästa presentation han någonsin fått! Och Paul var den bäste kompis han träffat. På flykt kom hans verkliga begåvning till sin rätt.

Konrads skratt verkade medryckande för den äldste drog på mungiporna.

Han sänkte Schmeissern och vinkade avvärjande:

Bene, bene ...

Sedan sa han några dåligt uttalade tyska ord, som fick dem att förstå att han kunde lite tyska, och nu var han tillräckligt övertygad om att det var värt besväret att använda den. Konrad berättade tydligt och långsamt att Paul skjutit en militärpolispatrull några timmar tidigare och att de hade tagit deras motorcykel.

Den äldre italienaren vände sig mot sina kompisar och översatte när han fick något begripligt sammanhang. Paul berättade också att de var på väg mot Brenner för att gömma sig i väntan på amerikanerna. Italienaren nickade.

Sedan vände han sig mot de andra och de föll in i en livlig diskussion. De överlade vad de skulle göra med dem och de var tydligen av olika uppfattning, men någon arkebusering verkade inte italienarna ha i åtanke längre.

Den äldre gick fram till Paul och la en hand på hans axel:

Scusa! sa han, och tog k-pisten ur Pauls bälte.

När Ernst försökte protestera, svarade han med vida gester:

Sicherkeit!

Sedan gjorde han samma gest mot sin egen grupp:

Sicurezza!

De nickade. Paul och Konrad nickade också, men motvilligt. Vad italienarnas uppfattning om deras gemensamma intresse av säkerhet innebar, var svårt att förutse.

Kommen! Mitkommen, sa den äldre.

Den yngre tog ett skutt upp på motorcykeln med sidovagnen och drog iväg. Den kunde de behöva bättre än tyskarna. Och kanske hade de rätt. Den drog till sig alltför mycket uppmärksamhet.

De föstes med genom skogen och snart kom de upp på en vältrampad stig.

Paul gick långsamt och såg sig omkring. Han tittade upp mot solen och såg ut som han memorerade vädersträck och räknade steg.

Konrad gick också så långsamt han kunde. Naturen hade en märkligt stark påverkan på hans sinnen. Den utstrålade liksom mer livskraft än han någonsin känt i sitt liv.

Det lågväxta buskaget av timjan doftade underbart och han drog in luften och njöt. Stora lysande blå cikorior vajade i vinden. Blicken flög kilometervis över bergen när skogen öppnande sig emellanåt.

Hur kunde landet vara så fullkomligt vackert, mitt i krigets upplösande kaos? Naturen blommade i sin fulla prakt och tycktes helt oberörd av det pågående vansinnet i resten av Europa. Livsnärvaron han kände, var det kanske ändå en föraning om att han snart skulle dö?

De stannade på en höjd. Längre ner låg en liten vitkalkad gård omgiven av ett fält med gula blommor. Varför odlar italienarna så mycket solrosor?

De gick vidare mot gården och stannade på andra sidan fältet. Där tog de vänster och kom fram till en gammal trädörr, som såg ut att ligga direkt på jorden.

Den äldre föste in dem i det underjordiska rummet och klappade var och en på axeln:

Scusa!

Till Paul sa han:

Dann, nach Hause! Gut Glück!

Och för säkerhetsskull la han till:

Buona fortuna!

Sedan han föst in dem, låste han dörren.

Det var en jordkällare. Man kunde känna det på lukten, men det var inte fuktigt. Bara svalt. Behagligt svalt.

– Här är ju fan så svart! utbrast Ernst.

– Har ni några tändstickor? frågade Konrad.

Själv rökte han sällan, bara om det bjöds ibland. Och aldrig hemma i det civila. Rökning var någonting som hörde till krig, nervpåfrestning och svåra umbäranden.

– Tändstickor har jag alltid, men sällan något rökverk numera, sa Paul och grävde i sina fickor.

Paul drog en tändsticka längs plånet och det sprakade till. Ljusgloben gav tillräckligt med ljus för att de kunde se sig om ordentligt några sekunder. Rummet var mycket större än de anat utifrån. Det gick att stå rak nästan överallt. Var det ett slags bergrum längre in?

På det stampade jordgolvet stod stora tunnor och ekfat – de var inlåsta i en italiensk vinkällare!

– Har vi kommit till självaste Paradiset? utbrast Paul och tog ett steg mot närmaste fat.

Precis innan tändstickan slocknade, förde han handen till den lilla mässingskranen på fatet.

– Aj, som fan!

Tändstickan hade gett honom en brännblåsa på fingret.

– Kom hit och öppna munnen under kranen!

Ernst var snabbt framme hos Paul i mörkret. Paul skrattade och vred upp kranen.

– Halleluja!

Ernst var inte den som tackade nej till något starkt, men nu fick han mer än kunde svälja.

Paul skrattade så han skrek.

– Ja, här inne lär det inte gå någon nöd på oss!

Konrad hade också hittat kranen på närmaste vinfat. Även om han anade att det inte var färdiglagrat, var det det godaste vin han kunde minnas att han någonsin smakat.

Paul tog en stor klunk och rapade.

– Fångenskapen har sannerligen tagit en god vändning! Prost, Leute!

– Ja, när italienarna är så generösa att de låser in oss i sin vinkällare, ska vi väl inte vara oartiga och tacka nej!

Ernst var också euforisk.

Mein Gott... var har vi hamnat?

Konrad lyfte försiktigt på ekfatets lock och stack ner hela ansiktet. Det doftade gudomligt. Körsbär, vanilj, hallon, choklad, solrosor – turkosa stränder, och hav ... som han aldrig sett i verkligheten, men här i mörkret framträdde allting hur klart som helst.

Han la sig tillrätta under kranen och lät vinet droppa ner i hans vidöppna mun.

Det var kryddigt och strävt, men samtidigt fruktigt och smaken fyllde hela gommen.

Vollmundig ..."

* * *

Den historiska romanen Mot strömmarna bygger på historiska händelser tiden 1931-1990 i Tyskland och på västkusten i Sverige.

Det något osannolika är verkligt – det vardagliga fiktion.

* * *

Chopins Polonaise in A-flat major, Op. 53 "Heroique" spelar en viktig roll i historien, här framförd av Rafal Blechacz, Polen:

Annan musik som spelar med i berättelsen är How deep is the ocean av Billie Holiday:

Chopins Piano Sonata No. 2 in B-flat minor, Op. 35, tredje satsen "The Funeral March" här med Ivo Pogorelish:

Beethoven - String Quartet No.16 in F major, Op.135, fjärde satsen med Végh Quartet, 1952:

Chopin Fantasie Impromptu Opus 66 in C sharp minor spelad av Tzvi Erez: