Klargörandet

ur manus under bearbetning av Iris Schmidt:

Kapitel 8 Arierintyg

"Det tog lång tid innan Wilhelm vågade berätta för Dora om brevet, som kom några månader efter Edwins mönstring i Chemnitz: Gestapo krävde att få in ett Ariernachweis för hela familjen och alla som bodde i hans hushåll.

Det var mycket obehagligt. Wilhelm hade inte hört talas om någon han kände i stan som ålagts detta. När han hämtat sig från chocken kontaktade han sin advokat, som var väl insatt i företagets angelägenheter.

Advokat Dr. jur Kupffer hade först lugnat honom.

– Det är säkert ingenting speciellt med det. En rutinkontroll bara. Jag kontaktar folkbokföringen och vi har arierintyget om någon vecka.

Wilhelm ville inte, men kunde ändå inte låta bli att fråga:

– Och om det skulle visa sig att vi har avlägsna judiska släktingar – som vi inte känner till?

Det sista la han till med en viss desperation i rösten trots att han kämpade för att hålla rösten stadig.

– I så fall får vi ta ställning till det då. Men varken Ni eller fru Weber har väl anledning att misstänka något sådant?

– Nej, absolut inte, men det är klart att tanken är oroande, för hur kan vi veta säkert, innan det är bevisat?

– Sannolikt är det anledningen till att undersökningen görs.

Kupffer lät en aning torr på rösten. Wilhelm uppskattade egentligen sin advokat, som var en kompetent person som Wilhelm ofta behövde. Men de senaste åren hade hans attityd förändrats. Och numera fanns det saker, som Wilhelm inte vågade anförtro honom. Edwins problem med Gestapo till exempel, skulle han inte våga nämna för Kupffer. Det var familjeangelägenheter som måste stanna inom hemmets väggar.

Och nu hade de verkligen fått nya problem. Wilhelm oroade sig. På nätterna skruvade han sig i sängen men försökte ligga still för att inte väcka Dora. Ändå anade han att hon märkte att han bar på någonting. Men hon frågade inte. Hade hon blivit så skrämd av händelserna att hon inte vågade? Ibland var han rädd att alltihop kunde bli för mycket för henne.

Dagarna gick. Wilhelm kände sig ovanligt spänd och lättretlig.

När en vecka gått ringde han upp advokaten.

– Varför får vi inget besked från folkbokföringen?

Otåligheten hördes i varje stavelse.

– Det ligger utanför min påverkan, sa advokaten, men sannolikt har de många liknande ärenden. Till saken hör att de måste gräva i kyrkoböckerna flera generationer tillbaka. Det hela är tydligen en större process än vad jag först trodde.

– Hm, och när tror Ni beskedet kommer?

– Ni får ge Er till tåls, Herr Weber.

Det var allt han hade att säga. Wilhelms oro snarare ökade än minskade efter det samtalet. Dessutom började han känna att Kupffers attityd gick honom på nerverna. Var han inte själv en gammal kund till denne arrogante advokat, som debiterade en fast kostnad varje månad och dessutom extra för all övrig tid? Nej, Kupffers nonchalans var oacceptabel.

Det retade honom så att han för stunden glömde sin rädsla för den verkliga frågan. Han reste sig häftigt ur direktörsfåtöljen och gick snabbt ut ur rummet.

Med några långa kliv var han inne i Doras arbetsrum. På de stora borden låg tygrullar och dokument och i Doras rum kontrollerades allt som stickats i fabriken. Det hände att Wilhelm gick in till henne och pustade ut när han hade problem.

Det brukade hjälpa.

– Dora, nu börjar jag få nog!

Hon tittade upp från rullen med trikåtyg, som hon synat med sin Fadenzähler, en lupp som förstorade varje maska åtta gånger. Wilhelm Weber Trikotagenfabrik KG var kända för sin jämna och finmaskiga trikåkvalitet, som hade speciellt stor masktäthet. Och Dora släppte aldrig i väg en rulle utan att ha säkerställt kvaliteten.

Na, är det vaktmästaren nu igen?

– Nej, nej, sa Wilhelm och hejdade sig.

Först då slog det honom att han nu tvingades berätta hela historien om arierintyget. Det hade han inte tänkt sig. Och definitivt inte på arbetstid.

Han ångrade sig, men det fanns ingen väg tillbaka.

Doras blick granskade honom och Wilhelm anade hur hon läste in det outtalade, som han burit på i veckor.

Hon släppte tyget och reste sig.

– Jag vet att det är något du inte berättat, Willie. Nu tar vi Mittagspause och går för dagen!

Wilhelm bara nickade.

När de kom hem och ätit lunch stängde de dörren om sig till biblioteket. När de satt sig i de oxblodsfärgad öronlappsfåtöljerna, såg Dora på sin man och väntade på att han skulle börja tala.

Wilhelm gav henne en snabb blick.

– Ja, det är en rad händelser, som vi kan konstatera. Och så nu detta.

– Vad, Wilhelm?

– Gestapo kräver ett arierintyg för alla som bor i mitt hushåll.

– Vad innebär det?

– Vi måste bevisa med folkbokföringens och gamla kyrkoböckers hjälp, att vi är rein arischer Abstammung och inte har några judiska förfäder – ända tillbaka till början av 1800-talet!

Dora kastade huvudet tillbaka i fåtöljen och suckade djupt. Hon slöt ögonen.

Sedan var hon tyst en lång stund.

– Jag har inte velat oroa dig med detta också, Dora. Jag hoppades att det skulle lösa sig snabbt, och att jag kunde informera dig i efterhand. Men svaret från folkbokföringen dröjer. De verkar vara överhopade med liknande ärenden. Och advokat Kupffer retar mig till vansinne.

Wilhelm fumlade efter sina cigarrer. Normalt rökte han inte på dagtid utan var av den bestämda uppfattningen att en cigarr var ett njutningsmedel, att jämställa med en god efterrätt, som bara skulle avnjutas på kvällen efter maten. Men de senaste veckornas och månadernas anspänning hade tärt hårt på hans nerver. Till råga på allt var landet i krig, och han hade börjat oroa sig för affärerna. Det hände allt oftare att han kände behov av en god cigarr – när som helst på dygnet.

Cigarrlådan var tom. Det var så sant. Han hade tagit den sista igår, men inte hämtat en ny ask ur sitt lilla förråd i skänken.

Han reste sig för att gå dit, när Dora äntligen öppnade munnen:

– Ta med mina festcigariller också, är du snäll. Ja, varför inte hälla upp var sin whisky till oss också, när du ändå är där?

Wilhelm stannade mitt i ett steg och såg på sin hustru.

Hon såg blek och rädd ut, och han tyckte synd om henne.

– Som du vill, min kära.

När han satte sig igen och stötte sitt glas lätt mot hennes, såg han hur hon fingrade på munstycket av silver. Det var ett vackert hantverk i jugendstil, med en tunn blomstergirlang som slingrade sig i en spiral runt munstycket. Hon vred på munstycket samtidigt som hon lät fingrarna följa med längs med spiralen. Han hade gett henne det i 25-årspresent ett år efter deras bröllop.

Dora drog några munbloss, puffade ut röken och kvävde en liten hostning. Senast hon rökte var på företagets julfest. Det var vid sådana festliga tillfällen som cigarillerna och silvermunstycket hörde hemma.

Smaken av whisky kändes något ovan i munnen på Wilhelm. Han var egentligen inte särskilt förtjust i det, men Dora tackade aldrig nej till en whisky. Det var intimt förknippat med allt de upplevt tillsammans på sin affärsresa till Leeds i England för snart tjugo år sedan.

Doras silvermunstycke och whiskysmaken svepte i väg Wilhelm långt tillbaka i tiden. Han såg Dora framför sig som hon såg ut då. Dragen var de samma men huden var ännu ung och ansiktet fylligare. Håret var kortklippt och den klädsamma vågiga luggen låg under det smala pannbandet med fjädern, som hon hittat i London på ditresan. Den ärmlösa lilla svarta med fransar och boan från samma fashionabla butik. Dora var en kvinna männen vände sig om efter när de var unga och han kände sig fortfarande stolt över sin attraktiva hustru.

– Nå, Wilhelm, och nu detta också.

Dora hade kommit halvvägs ner i whiskyglaset och drog nu ett djupt halsbloss.

– Ja, Dora, jag är rädd att vi kan konstatera detta också. Och inte nog med det. Jag börjar

som sagt också tappa tålamodet med Kupffer ...

Wilhelm försökte koncentrera sig, men whiskyn och minnena lekte med hans blandade sinnesstämning. Han kände sig en aning förvirrad. Och kanske är det inte så konstigt, tänkte han.

Liesel knackade på dörren och kom in med en kaffebricka.

– Tack, Liesel, sa Wilhelm, som glömt att de bett henne komma med kaffet till biblioteket.

Starkt kaffe var i själva verket just vad han behövde nu.

– Ja, Dora, det är mycket att fundera över. Och jag vågar inte anförtro mig åt Kupffer längre. Sedan han gick med i nazistpartiet har han en sådan högdragen attityd. I frågan om arierintyget är han snudd på arrogant.

– Vad finns det för risk med denna undersökning av våra förfäder, Wilhelm?

– Så snart det är utrett och vi har ett oklanderligt arierintyg är allting i sin ordning. Så länge vi inte fått det, vet vi inte vad som kan komma fram.

– Vad skulle kunna komma fram?

Dora var fortfarande blek men hennes gröna ögon rörde sig snabbt i rummet. Då arbetade hennes hjärna för fullt. Hennes livliga intellekt i kombination med hennes yttre skönhet var det som gjorde att de flesta männen som träffat henne, mindes henne.

Wilhelm tog en stor klunk kaffe och försökte fokusera.

– Jag har frågat mig detsamma, men jag kan inte komma på någonting. Jag diskuterade detta med min bror redan för några år, när de första raslagarna kom och han som statsanställd måste undersökas ... och allt var ok i deras familj ... men vem vet?

Han gjorde en paus och svalde. Sedan sa han:

– Det som dessutom är mycket oroande är att vi måste bevisa vår härkomst överhuvudtaget!

– Ja, det är verkligen upprörande. Edwin ...

– Ja, det måste vara Edwin som har fått ögonen på sig, så till den milda grad ...

– Vad ska vi göra, Wilhelm?

– Ingenting. Vi måste avvakta vad folkbokföringen och kyrkoböckerna kommer fram till. Tills dess kan vi inte göra någonting. Det var inte meningen att jag skulle oroa dig med detta, förrän jag hade fått något besked ... om det inte vore för den stroppen Kupffer, som retat mig till vansinne på sista tiden ... Jag vet inte vad som for i mig förut, när jag gick in till dig utan att tänka mig för. Förlåt mig, Dora.

Liebling, jag är glad att du äntligen öppnade dig. Du oroar mig mer när du går och bär på saker på det viset, det vet du. Och jag har bara inte orkat och vågat fråga den här gången. Det har varit så mycket på sista tiden ...

Han tog hennes hand. Det var en av de saker han uppskattade mest med deras äktenskap. De kunde nästan alltid prata med varandra, även när de hade svårigheter. Och på det sättet hittade de oftast en väg vidare tillsammans.

De satt tysta en stund. Till slut sa Dora:

– Jo, vi ska visst göra någonting! Vet du vad du måste göra, Wilhelm?

Han rätade på ryggen och såg på sin hustru, som pekade på honom med sin mörkröda, lackerade pekfingernagel och fick plötsligt en ny olustkänsla.

– Så snart vi får arierintyget – och Gud må bevara oss – hon gjorde ett snabbt korstecken i luften med cigarillen rykande i munstycket, måste du gå med i NSDAP, Wilhelm!

– Vad är det du säger, Dora?

Wilhelm kände sig träffad, på nytt trängd och helt oväntat från Dora.

– Ja, du måste visa utåt att du har nazistsympatier, Wilhelm!

– Och om jag inte har det? frågade han med låg och tvivlande röst.

– Så gör du det ändå, Wilhelm! Vi måste försöka skydda oss med alla medel!

Wilhelm lutade sig bakåt med en djup suck. Men han visste genast att hans vackra och kloka hustru hade rätt. Som så ofta.

Och han själv måste försöka foga sig i det också, och spela sin roll så väl han bara kunde."

* * *

Den historiska romanen Klargörandet börjar år 1938 i den lilla saxiska småstaden Limbach, Tyskland, där den unge Edwin Weber förföljs av nazisterna på grund av att han är annorlunda. Men han är inte den ende som får problem.

Jag gestaltar vanliga människors erfarenheter under nazismen, andra världskriget och DDR/Sovjetdiktaturen ur vår tids perspektiv. Nya historiska romaner behövs, även över tidsperioder som denna, som det skrivits mycket om tidigare. Berättandet och gestaltningen måste vara ny för varje generation.

Målgrupp: romanen är skriven för unga vuxna.

* * *

Vivaldis Sommaren spelar sin roll i historien. Här framförd av Trondheim Solisterna, Mari Samuelsen, 2009: