Kärnan – en oslipad sten

"En bekant frågade mig nyligen om mitt skrivande.

– Vad håller du på med egentligen, vad vill du med det – och varför?

Frågan är inte helt enkel att svara på, särskilt inte i telefon – och mitt i ett språng – men en känsla och en bild kom för mig som jag gjorde om till någon typ av metafor:

– Tänk dig att du har en speciell sten, som du alltid haft och burit med dig, och du har vetat att någon gång ska du göra någonting utav den. Men du förstår att den behöver slipas och bearbetas för att bli användbar, ja, det är liksom den processen jag håller på med.

Efter samtalet slog det mig att det låg något i det jag just sagt och bilden kändes både viktig och angelägen. Om jag hade ringt upp henne igen, skulle jag ha sagt ungefär så här:

– Tänk dig: i din hand håller du stenen, som är fullkomligt din. Du har arbetet inom fingertoppsavstånd och kan äntligen sätta händerna i det precis när du vill. Men den enda som pushar – eller hindrar dig, med en massa undanflykter – är du själv. Du tvekar och gruvar dig, våndas, vill, önskar och längtar efter jobbet, men vet att när du väl börjat så är du fast. Arbetet kommer att uppta dig helt, du måste välja bort en massa annat viktigt och intressant – det kostar, naturligtvis. Men du väljer det, och vet, utan att veta, att det kommer att vara värt sitt pris.

– Så du börjar med de olika facetterna och tar dig an projektet från flera håll. En aspekt är att sätta dig in i 1900-talshistorien och lära dig mer om vad som verkligen hände, hur det gick till och varför. En annan är att söka dig tillbaka till ditt modersmål, som du trodde du glömt, men när du återfår kontakten blir du förvånad över allt som fortfarande finns kvar i dig. Att språket är så mycket mer än orden, att språket är själva tanken bakom orden, och att det är just den sortens tänkande som skapar en viss kultur, som vi blir en del av. Då förstår du också att språket är en del av din problematik och hemlöshet, och du inser att det även kan bli din möjlighet och tillhörighet – samtidigt.

– Du ser dig om i världen och förstår mer om hur nuet hänger ihop med dået och ditt intresse för din samtid ökar. Om det som hände då kunde hända, fast det var omöjligt även då, vad mer kan inte hända nu, och som vi kanske redan är en del av … fastän det är lika omöjligt nu, som det var då, men ändå hände ... då …

– Du närskådar din egen familjs historia och lyssnar noga när den återberättas igen ur flera olika synvinklar. Du inser att deras minnesbilder och upplevelser inte är sannare än hur det också skulle kunna ha varit. Men du återger naturligtvis historiskt belagda händelser korrekt. Du respekterar och accepterar elasticiteten i var och ens subjektiva sanning och bestämmer dig för att göra bruk av din egen variant, eller version, av hur verkligheten också skulle kunna ha varit.

I värsta fall, och när släktkriget brutit ut på allvar, tar du balansgången som en intressant utmaning och hävdar i nödfall även den konstnärliga friheten. Men du tar naturligtvis ditt moraliska ansvar ("Man ska helt enkelt inte hitta på vad som helst om den tyska historien – det är alldeles för känsligt!"). Du förblir oantastlig, naturligtvis. Och familjekriget måste så småningom självdö, naturligtvis. I alla fall för stunden.

Om min bekant fortfarande vore kvar i luren, skulle jag lägga till det viktigaste:

– Det är då du befinner dig mitt i stenens förklarade kärna: din kreativitet. Där som du alltid varit och sökt ditt uttryck. Och du skriver för du vet, och har alltid vetat, vad du vill med det. Du behöver bearbeta din stens olika facetter parallellt för att ge den sin nya form och speciella uttryck.

Ja, alltihop handlar om den stenen."

* * *

ur C-uppsats/essän Försök till klargörande av mitt skrivande

vid Linnéuniversitetet maj, 2014